Habitatfragmentering är det stora tysta hotet mot globala ekosystem. Territorier som splittras och blir mindre utrymmen har en enorm inverkan på den biologiska mångfalden och överlevnaden för många arter.
Men vad genererar denna störning av en livsmiljö? Vilka är dess effekter på vilda arter? Om du vill veta mer om ämnet, fortsätt läsa.
Vad är habitatfragmentering?
Fragmentering är en process för uppkomsten av diskontinuiteter i ekosystem. På grund av det omvandlas det som ursprungligen var en kontinuerlig yta av naturen till en uppsättning fragment isolerade från varandra.
Processen genom vilken dessa diskontinuiteter bildas är uråldrig: sedan mänskligheten började odla marken började dessa "bitar" av naturen dyka upp. Det som från början var en stor skog blev alltså små trädfläckar omgivna av grödor.
På senare tid har spridningen av vägar och motorvägar orsakat en enorm inverkan på ekosystemen. Något så till synes lätt att korsa som en enkel väg kan utgöra en livsbarriär för många djur.
Problemen som följer med det
För det första tar habitatfragmentering upp till ytan ett uppenbart problem: det får oss att förlora naturliga utrymmen där djur kan överleva och fortplanta sig.
Förlusten av livsmiljöer är utan tvekan en av huvudorsakerna till att arter försvinner, framför andra mer välkända problem som klimatförändringar.
För det andra gör fragmentering att djur hittar många områden med ogynnsamma miljöförhållanden, som ofta är kanterna på fragment.
I dessa områden är överlevnaden svårare: det finns färre platser att gömma sig, det finns mer solsken, färre möjligheter att hitta mat och många andra atypiska faktorer i djurets naturliga livsmiljö.
Detta ökar utrotningshastigheten för djur: en enda kant av ett enormt naturområde är inte detsamma som många kanter av små bitar av naturen.
Habitatfragmentering och dess effekt på arter
Fragmentering medför, förutom ovan nämnda, allvarliga problem för djurarter. Här visar vi dig några.
Faunans "dvärgväxt"
En av dem är minskningen av området för födosök och födosök. Djur, ju större, desto mer yta behöver de för att överleva. Detta gör att om livsmiljöerna minskar får de större djuren det svårare att överleva.
I det långa loppet finner djur med större kropp att deras överlevnad är hotad och mindre varelser tenderar att ta deras plats. Det finns många exempel på detta, ett av de mest ikoniska är fallet med pandabjörnen, vars population minskade kraftigt på grund av fragmenteringen av dess livsmiljöer.
Det finns många andra exempel på stora djur som hotas av fragmenteringen av deras livsmiljö, vanligtvis stora däggdjur. Några av dem är bergsgorillan i Afrika eller brunbjörnen på Iberiska halvön.
Genetiska problem: inavelsdepression
Habitatfragmentering leder till att olika populationer av djur separeras i flera isolerade fläckar. Detta skapar ett allvarligt problem i populationsgenetik. Eftersom de är allt mindre fragment, reproducerar populationerna i varje område många gånger bara individer från samma fläck.
Allt detta orsakar frånvaron av genflöde mellan populationer, genom att inte reproducera sig mellan dem.Lite i taget ackumuleras ett stort antal skadliga mutationer i deras gener. Denna process är känd som inavelsdepression. Denna händelse leder i det långa loppet till att djurets gener förvärras och dess möjliga utrotning.
Vad kan vi göra för att undvika det?
Den första metoden för att uppnå en förbättring av situationen för djur som drabbats av habitatfragmentering är uppenbar: försök att inte fragmentera naturområden som är mer eller mindre intakta.
För detta finns figuren av skyddade naturområden, som förhindrar mänskligt agerande i dessa områden. Därför är miljöskydd nyckeln.
Men det enorma inflytandet från människor på landskapet i stora delar av planeten gör dock detta uppdrag omöjligt. I högt antropiserade områden, som Europa och Nordamerika, har en ganska enkel och effektiv metod använts i decennier: ekologiska korridorer eller vilda djurpassager.
Dessa vilda djurkorsningar är broar eller tunnlar som övervinner hinder som placerats av människor, till exempel en väg eller en kanal. Genom dessa geniala system är det möjligt att säkerställa cirkulationen av djur genom territoriet, vilket gynnar blandningen av populationer och att levande varelser har den livsmiljö de behöver för att överleva.
Sammanfattningsvis är habitatfragmentering ett allvarligt problem för vår globala fauna, men med rätt verktyg, såsom de tidigare nämnda ekologiska korridorerna, kan vi möta det eller åtminstone mildra dess konsekvenser.